Under min utbildning fick vi i uppgift att göra självporträtt. Svårt. Intressant. Min lärare sa att en vanlig anledning till att porträtten inte liknar än är att man målar sig själv som man vill se ut snarare än hur man verkligen ser ut. Vi fick råden att överdriva karaktäristiska drag. I min klass verkade det karaktäristiska dragen ofta synonymt med komplexen... Självporträttet är intressant för att det blottar delar av den egna självbilden. För att avbilda något krävs noggrann observation. Det är definitivt problematiskt att observera sig själv genom en spegel. Lite som att höra sin röst på inspelning tror jag.
Jag upplevde efter typ en veckas observation att det var svårt att tolka min egen spegelbild. I avbildandet strävar man ju efter någon sorts objektivitet. Att med pennan bara berätta vad man ser utan att lägga in egna värderingar. Men när det är än själv som är både mottagare och avsändare blir objektiviteten omöjlig. Det finns bara ett subjekt att arbeta med liksom.
Efter massor med blyertsskisser där jag försökte överdriva min höga panna och smala tinningar gjorde jag till slut en målning. Jag skissade inte. Jag bara målade. Med ca 1 1/2 veckors observation och skisser i bagaget. Vårt ansikte består ju som bekant av massor med färger och nyanser. Jag började med att blanda dem i något överdriven skala. Liknade en pallett. Jag gillade palettlooken. Så det fick bli så.
På huvudet sitter kära Fabian. Det är Edits råtta. När Fabbe fanns i livet gillade hon att springa runt på axlar, huvud och armar. Fabbe är kärlek. Så självklart skulle hon va med på porträttet.
.jpg)
aW.jpg)
