måndag 8 mars 2010

Long time...


Det har gått en månad sen senaste inlägget. Skäms på mig. Eller nä jag skäms inte för det här ska ju vara ett kravlöst forum. Men jag har känt mig ganska orkeslös. Jobbet tar ganska mycket energi. Och jag har legat i sjuksäng. Så fort jag blir av med mina förkyldningar och krämpor så kommer nästa som ett brev på posten. Men jag blir lycklig och får energi av att se att det finns de som kikar in här och undrar vart jag är. Tack! det värmer.

I fredags fyllde jag hela 28 år. Det firade jag genom att äta Pärlhönsfilee på Mosebacke. Fint ska det vara! Sedare på kvällen anslöt mina härliga vänner. Vi lyssnade på ett reaggeband.  Jag har fått så jäkla fina presenter. På bilderna ser ni några godbitar. På första bilden ser ni tandcremernas Rolls Royce, enligt  Semhar. Jag håller med, tuben är så vacker och smaken är ljuvliga jasmin/mint. Man doftar bokstavligt talat blomma ur käften. Armbanden är en present till mig själv. Och Nostalgiboken om godis & glass fick jag av Erika. Ett vackert historiskt dokument med orginalförpackningar, roliga slogans och texter. Visste ni t.ex. att Top hat kostade 1 kr på 60-talet.

Jag avslutar detta inlägg med en liten konversation från jobbet.
Två pojkar leker med lego och pratar om sina byggen. Jag sitter bredvid och dricker en kopp kaffe:

- Kan du ge mig en tvåpluttare, säger den ena pojken till den andra.
Vilket välbekant ord tänker jag.
Ett sånt där härligt påhittat ord som man själv använde.
Man förstår ju precis vad som åsyftas, en legobit med två pluttar på.

- När jag var liten sa jag också tvåpluttare. Lustigt va, säger jag.
Jaha, säger de och leker vidare. Efter några minuter säger den ena pojken.
- Jag tror att det är Jesus som har hittat på det där ordet.
- Nä, säger den andra pojken. Det fanns väl inget lego när Jesus levde.
- Jo säkert, för Jesus har hittat på alla ord och alla svärord tror jag.



måndag 8 februari 2010

Självporträtt likt en palett


Under min utbildning fick vi i uppgift att göra självporträtt. Svårt. Intressant. Min lärare sa att en vanlig anledning till att porträtten inte liknar än är att man målar sig själv som man vill se ut snarare än hur man verkligen ser ut. Vi fick råden att överdriva karaktäristiska drag. I min klass verkade det karaktäristiska dragen ofta synonymt med komplexen... Självporträttet är intressant för att det blottar delar av den egna självbilden. För att avbilda något krävs noggrann observation. Det är definitivt problematiskt att observera sig själv genom en spegel. Lite som att höra sin röst på inspelning tror jag.

Jag upplevde efter typ en veckas observation att det var svårt att tolka min egen spegelbild. I avbildandet strävar man ju efter någon sorts objektivitet. Att med pennan bara berätta vad man ser utan att lägga in egna värderingar. Men när det är än själv som är både mottagare och avsändare blir objektiviteten omöjlig. Det finns bara ett subjekt att arbeta med liksom.

Efter massor med blyertsskisser där jag försökte överdriva min höga panna och smala tinningar gjorde jag till slut en målning. Jag skissade inte. Jag bara målade. Med ca 1 1/2 veckors observation och skisser i bagaget. Vårt ansikte består ju som bekant av massor med färger och nyanser. Jag började med att blanda dem i något överdriven skala. Liknade en pallett. Jag gillade palettlooken. Så det fick bli så.

På huvudet sitter kära Fabian. Det är Edits råtta. När Fabbe fanns i livet gillade hon att springa runt på axlar, huvud och armar. Fabbe är kärlek. Så självklart skulle hon va med på porträttet.

söndag 7 februari 2010

7 sanningar om mig

Jag har fått en utmärkelse av Little Perky för Kreative Blogger. Och en utmaning av Daisy says yeah. Tack snälla ni! Både Awarden och utmaningen innebar att jag ska skriva 7 sanningar om mig. Så håll till godo:

1. Jag "snöar in", och i vissa fall missbrukar saker. Ex. under 3 års tid har jag alltid beställt samma pizza på den lokala pizzerian (Ela Torido). Äter exakt samma frukost varje morgon (löskokt ägg skivad på philadelfiamacka). För ett år sedan slutade jag med 10 års snusande. Började istället att hinka kaffe.

2. Jag är mörkrädd. Ute när det är mörkt. Och hemma efter spöktimman har slagit in.

3. Jag stammar. Ibland mycket. Ibland nästan inga spår.

4. Jag dricker öl och rödvin i alkoholväg. Jag fikar med svart kaffe. Jobbar på att dricka mer vatten.

6. Jag är nästintill fobisk vad gäller hårstrån i maten. Så pass att jag undviker att människor går förbi min tallrik på nära håll, för att förhindra fladdrande hårstrån. Lägger aldrig ner en macka direkt på bordet, det kan ju ligga något strå och vänta. Står helst själv i köket. I perioder snöar jag in på att scanna maten för hårstrån innan man äter. Det sorgliga är som bekant att "det man söker skall man också (ofta) finna."

7. Jag strävar efter att vara en kärleksfull människa.


Oj vad det här kändes som 7 bekännelser snarare än sanningar. Nåväl bekännelser är ju ofta sådant som är sant. Nu ska jag skicka det här uppdraget vidare till 7 härliga bloggar; Prylpinglan, Erikas blogg, Krickelin Krickelin, Lady Thirty, Ewas blogg, Cocobrillo och Mias värld

fredag 5 februari 2010

Nytt köksbord

Mitt lilla kök har fått sig ett specialdesignat bord. Undertecknat jag och pappa. Jag skulle bygga bordet men pappa var så ivrig. 3 mahognyplankor limmades ihop. Under bordet finns en konstruktion som gör att man kan haka på en påbyggnadsskiva. Och så slutligen monterades detta på en gjutjärnsfot.

På bordet står 10 rosor. Jag blev så glad och överraskad. Mammas eritreanska-kaffereps-gäng hade skramlat ihop till en examensbukett till mig. Färska blommor hemma blir man verkligen glad av.

måndag 1 februari 2010

In i dimman...

Efter jobbet åkte jag till Smart eyes som ligger på Kungsgatan. Där ska man tydligen hitta billiga glajjor. Malin har hittat sina supertjusiga glasögon där. Likt mig är även Malin "blind". Och vi som har väldigt dålig syn brukar normalt sätt få betala en förmögenhet för våra glas till glasögonen. Flera tusenlappar. Men hos Smart eyes kostar alla glasögon (glas + båge) 995 kr.

Väl i affären blev jag erbjuden en drop in synundersökning. - Så bra, tänkte jag. Problemet är just blindheten.

- Du kan ta ut dina linser här inne, säger hon i kassan.
- Jag ser väldigt dåligt så helst väntar jag lite med att ta ut dem, säger jag.
- Du bör ha tagit ut linserna typ 20 min innan, för att ögonen  ska vänja sig, säger hon i kassan.

Det var bara in dimman. Och ta ut linserna. Hon i kassan hajade galoppen. Gällande att jag inte såg ett skvatt.

- Föööölj med mig hiiiiiit. Jag ska kolla en grej med din syn säääätt dig neeer hääääär, säger hon i kassan som om jag både hade plockat ut linserna och förståndet.

Hon i kassa kollade avståndet mellan mina ögon för att sedan bokstavligt talat leda mig till en soffa. Där jag skulle sitta i 20 min och vänta på min tid. Det var mycket folk i affären. Affären och människorna var som en blöt akvarelltavla. Allt flöt ihop. Färgpartier som rörde sig - människor. Så dum man kände sig. Så komiskt det kändes att inte veta vad jag tittade på. Om jag satt där som ett freak och stirrade ut någon. Ett färgparti kom emot mig;
- Är det Sarah?
- Eeh ja, svarade jag och ställde mig upp fort.

Undersökningen förlöpte i dimmans tecken för jag kunde inte för mitt liv veta hur hon såg ut. Vi pratade bågar. Och lustigt nog refererade hon till sina egna bågar. Jag såg inte ens att hon hade några på sig. Allt jag såg var en beige fläck. Jag har styrkan -7 på mina ögon. Tänk om glasögon inte fanns. Vilken läskig tanke. Vilket handikapp. Sicken tur att någon har uppfunnit "ansikts-byggställningen". Efter undersökningen och med linserna i ögnen gick jag runt för att prova bågar. Malin kom förbi efter jobbet. Hon behövde justera sina bågar. En person tog hennes glasögon och gick bakom disken. Samtidigt som en annan person bakom disken börjar demonstrera olika glasögontillbehör. Stackars Malin som har -9 i styrka får fram:
-Ehh jag vet inte riktigt vad det är du visar för jag ser inte så mycket.....

Ett komiskt besök i sin helhet. Jobbigt det är att välja bågar. Beslutsångesten och hungern hängde över mig. Valet får ske en annan dag.

fredag 29 januari 2010

Trötta Kalles kaviar-tider!


Nu har jag jobbat i tre veckor. Jag är trött. Ofta. Men vad härligt det är att jobba. Va härliga barnen är. Dagarna går läskigt fort. Idag är det fredag. Jag blickar tillbaka på en vecka som mest liknar en massa av tid, snarare än olika dagar. Ibland drabbas man av den totala obrydda tröttheten. Som när man klämmer ut kaviar genom att omfamna midjan på tuben. Med en hand. Mitt på tuben. Och helt nonchalant lägger tillbaka tuben i kylen. Utan att trycka ner tuben uppifrån och vika.

 Det här med bloggen går verkligen i perioder. Den senaste tiden har jag känt mig blank. Och som jag har läst på flera bloggar är det lätt att hamna i ett ifrågasättande av bloggens existens och inläggens relevans. Lite så har det nog varit för mig.

Min förhoppning är att det här inlägget ska dra mig upp ur bloggdvalan. För otroligt nog vet jag ju att det finns en liten underbar skara som bryr sig om det jag skriver.

Jag och Kom Ketchup har ju startat en bild och textbytarlek. För att stimulera fantasi och sånt. Jag ska erkänna att Ketchup under december gav mig ordet JUL att tolka genom ett foto. Och jag har försökt..... och försökt....att associera..... tolka.... och gestalta i en bild. Men icke. Måste tyvärr säga Pass. Men vill gärna ha en ny text/ord! (blink blink).

Planen för ikväll var att gå ut och ta en öl och socialisera. Kom hem från jobbet. Deckade på soffan. Vaknade av en skarp löklukt. Jonas stekte korv och lök. Vaknade kall, vresig och hungrig. Nu är jag varm, mätt och mindre vresig. Det blir nog ganska garanterat ingen utgång.  Hemma med Let`s dance.

Kärlek

söndag 17 januari 2010

Man ska bygga på höjden säger kockarna





Jag tänkte genom dessa bilder berätta om min helg. Det här har jag haft på fötterna - supernajsa rockerboots och långfärdsskridskor.

Helgen har sannerligen varit fin. Fast frågan är om jag inte är tröttare idag än jag var i fredags. Jag sätter därför min tilltro till att helgens positiva strömmar ska bära mig genom kommande vecka.

lördag 16 januari 2010

På väg till jobbet i ottan


Bilderna tog jag igår morse. Landskapet ute är ju som en saga. Och tidigt på morgonen när det inte är så mycket folk ute och det enda ljus som finns är gatlyktornas, då tror man att man ingår i en saga. Man tror att snölandskapet man ser är illustrationer från någon Elsa Bescow bok, kanske Olles skidfärd.

Idag fick jag dock sova ut. Riktigt behövligt var det. Jag är ju ingen morgonmänniska. Fast vissa morgnar tycker jag att det är helt ok att stiga upp runt 06:00.  Andra dagar är....... dock dom flesta dagarna. Trötta med andra ord. Jag körde den där sköna varianten imorse dvs. satte väckarklockan på 07:00. Bara för att få höra den ringa, stänga av den och somna om, aah.

Jag har nu varit en heltidsarbetare i 9 dagar. Och allt känns bra förutom att jag kanske har en tenta kvar innan examen......men det tänker vi inte på nu. Nä istället vill jag berätta att 4 små människor beräknas födas i min nära kompiskrets under 2010. Så härligt. Även många vänner som fyller 30 detta år. Det betyder mycket firande. Först ut var Sonah som fyllde år i tidags, Grattis kompis!

Nu är klockan närmare 14:00 jag sitter fortfarande i pyjamas men har planer på att ta ett bad. Reprisen av let`s dance är på i bakgrunden och kaffet är kallt. Efter badet ska jag grädda pannkakor. Kvällen lutar åt någon form av utgång.

Trevlig lördag vänner! och hoppas du kom fram bra till Grekland, Erika!?

torsdag 7 januari 2010

Hej barn, jag är eran nya fröken!



Första jobbdagen idag. Och nu är jag trött. Nyckel och scarf runt halsen.  Med ett käckt smile. Riktig fröken outfit. Det kommer bli långa dagar och tidiga morgnar. Lite nervöst i början. Men det blir nog bättre med tiden.

-Varför har du allt hår på ena sidan? undrar flera barn.
 Ena sidan tänker jag?! Vadå det är ju kortklippt på ena sidan och långt på andra.

-Va? men allt hår är ju kammat på ena sidan, menar barnen.
Barnen tänker att jag har en enorm "over-kam". De tycker synd om mig. De lägger huvudet på sned och kopplar på stösrta empatin när de frågar:
-Blev det fel? Har du klippt dig själv?

Ja, visserligen har jag klippt mig själv den senaste tiden men det erkänner jag inte för barnen. För de tycker redan att min frisyr är tokig, knasig, rolig och märklig. De tänker även att jag är galet fåfäng. Flera frågar nämligen:
-När går du upp på mornarna igentligen? Det måste ta lång tid att göra håret så där?
 ( Mäh vadå det är ju lockigt? det är ju klippt så här. Jag kammar mig ju inte ens). Men jag älskar deras funderingar och spontanitet.
Barnen är fascinerade över mitt hår och jag är fascinerad över deras fascinering.

tisdag 5 januari 2010

Inramat och utramat



Några bilder hängs upp i ram andra med nål. Det blir liksom deras lott i livet. Inte sagt att det är sämre att hänga uppe med nål som man kanske kan tro. Jag gillar ju att rama in fina grejer. Men en del bilder är så klara och fulländade så att en ram vore en skymf. De är starka i sig själv så de kan hänga uppe nakna utan pråliga ramar. De måste få stråla i sin glans helt enkelt. Nu kanske ni tror att jag rättfärdigar faktumet att det inte finns tillräckligt med ramar. Men hur det är med den saken får vi kanske aldrig veta.

söndag 3 januari 2010

En skumraskens bildserie med blåstick




En snabb uppdatering av min tillvaro lyder så här:
Jag har varit i Strängnäs i massa härliga dagar. Vi bastar och spelar hockey-spel. Jag har otippat nog dominerat över Jonas. Nyåret firades i E-tuna med rappakalja och nice sällskap.
En väldigt läskig grej är att min kusin är 1 av de 3 som hamnade i lavinen i Åre igår. Mitt hjärta hoppade ett sånt där obehagligt extra hopp. Man blir läskigt påmind om hur snabbt livet kan ändras. Förutom en pajad axel klarade han sig dock förhållandevis bra.

Jag har en tenta som hänger över huvudet som en våt möglig gammal filt. Men idag struntar jag i det. Vi drar till Stockholm snart. Det blir raka vägen till bio och Avatar med 3D glajjor. Ska bli intressant.