Livet som stammare

Tänk att du är ute och går. Dina fotsteg är automatiserade så du behöver inte fundera på varje steg du tar, allt sker omedvetet så du kan gå och fundera på annat. Solen skiner, fågl.... men vad händer helt plötsligt kan du inte sätta ner foten, du försöker och försöker...... tillslut tar du ett steg åt sidan. Åh det gick. Pust. Du går vidare.

Det här var en liknelse för hur det känns att stamma. Jag stammar. Det har jag gjort hela livet. Grejen med mitt stammeri är att det inte alltid märks så mycket. Jag kan ha nästan stammfria dagar och dagar då varje mening blir en kamp.

De senaste åren har jag funderar mycket på mitt stammeri. Det är som en hel vetenskap på nått sätt. Forskarna vet inte vad stammning beror på men det har genom alla tider funnits olika teorier. Jag tycker att dom flesta aspekterna av min stammning är lustiga. Det låter roligt, människors ansiktsuttryck är komiska när de väntar ut en stammning, hur orden blir förvrängda och hur jag ibland inte kan reglera volymen på det som kommer ut. När jag håller på och kämpar ut en bokstav gör jag tydligen miner som många omedvetet härmar. Det jobbiga med att stamma är nog att en stammning stör rytmen när man pratar. Därför får jag för mig i mitt huvud att varje stamning är lika uppseendeväckande som att vara ute och promenera och helt plötsligt ramla. Ibland störs jag inte så mycket av att ramla. Eller det beror nog på situationen och vem jag är med. Man blir bra på strategier för att undvika att ramla dvs. undvika stammeriet.

Dom som känner mig väl vet vilka bokstäver som är svåra att säga. Den absolut värsta bokstaven är J. Speciellt namn som börjar på J. En av mina bästa vänner heter Jessie, hon gick länge under beskrivningen "vår kompis med brunt hår" hehe. Det hjälper inte att både min syster och pojkvän börjar på J. Man får ta sats när man ska säga deras namn. Jag är som sagt ganska bra på att dölja min stammning genom att välja andra ord, sätta en annan bokstav framför ordet eller långa omotiverade pauser.

Barn märker alltid att jag stammar. Dom hör och ser allt;

- Varför säger du alltid J-j-j-josefin?

-Han heter inte Psam, han heter Sam!

- hehe du säger det där så roligt!

Min stammning har orsakat många skratt (oftast av mig själv). Den senaste i raden "fula" grejer är att jag skulle lyssna på en inspelning av en intervju vi gjort till c-uppsatsen. Jag satt och skulle transkribera intervjun (skriva ner allting ord för ord) när jag hör den längsta kakakakakakakanske på länge. Jag funderade ett tag om jag skulle skriva ut det i transkriberingen. Tänker sen att det "skämtet" kanske inte skulle förstås av examinatorn.

Den senaste veckan har jag haft svårt att säga mitt eget namn. Svinjobbigt när man ska ringa viktiga samtal; - Hej mitt namn är (tystnad) Sssssssss..... -Vi har inte tid! Klick! närå det har inte hänt ÄN fast det är ju kul, så skratta gärna med mig när jag "ramlar"!

K-k-kram!