Av massa anledningar läser jag mycket tattoo-tidningar och köper Situation Stockholm varje månad. Jag började nog köpa Situation Stockholm för att stilla ett dåligt samvete. Men har insett att det är en tidning med massor intressanta reportage. Jag tycker om tidningen som idè. En chans att tjäna sina egna pengar. Det finns även massa små roliga insändare. I senaste nr fanns en dödsruna för SS-säljaren Madde som gått bort. Flera av Maddes kompisar hade skrivit fina insändare om henne. Så här löd en av de mer komiska/tragiska:
Hej då Madeleine!
Vi ses nog snart för du vet ju hur jag har det.
Träffade grabbarna dagen före så vi pratade lite.
Men som sagt så ses vi snart för då kommer jag
och hälsar på. Var rädd om dig tills dess.
puss och kram.
Ni som har läst tidningen eller boken Hemlös - med egna ord vet att man i varje nr får läsa hemlöse Raines dagbok. Det är en vardagsskildring om sönderfrusna fingrar till tunnelbanefärder brevid söta flickor. Jag intresserar mig för faktorerna som leder fram till/skapar en hemlös situation. Våra system är ju egentligen skapta så att ingen ska behöva vara hemlös. Ändå är många människor hemlösa. En förklaring stavas missbruk. Livet är komplext. Jag dömmer inte någon. Jag ömmar för dom vars livsöde för dom till min tvättstuga frusna nätter. (Bilder: situation stockholm och Wikpedia)
Dagens tvättstuga är dåtidens höskulle. Dagens Raine är dåtidens Oscar (Allan Edwall i Rasmus på luffen) 
Filmatiseringen av Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen utspelar sig på 1950-talet. Den ger en delvis romantiserad bild av ett liv på luffen.
Filmatiseringen av Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen utspelar sig på 1950-talet. Den ger en delvis romantiserad bild av ett liv på luffen.-Oscar, när man går på luffen så här som vi gör. Vad mycket man får se. Jag tänker lådsas att vi rår om allt vi ser. (Rasmus säger till Oscar)
Oscars liv på luffen är självvalt. Eller han beskriver hur man inte kan ta luffaren ur honom. Han mår som bäst när han får gå på luffen trots att han har en kvinna som väntar på honom. Jag tolkar det som att han gör ett indirekt val när han väljer att gå på luffen. Han väljer ett friare liv som även barnhemsbarnet Rasmus väljer framför institutionens kedjor. Att gå på luffen är inte optimalt för Rasmus och det är han medveten om när han rymmer från barnhemmet. Men han gör det ända val han anser att han har.
Ibland känns det som att vi medlemmar av samhället väljer att avstå från vissa val. Vi gör dom val som direkt påverkar vår egen tillvaro. Men jag har gjort ett val - att köpa denna tidning varje månad. Jag säger inte att Raine och dagens hemlösa har valt hemlöshet. Men deras val genom livet har lett fram till hemlösheten. Eller kan man se det så? Är det samhällets avsägande av val som lett fram till hemlösheten? Jag tycker att det är intressant med frågan gällande val.
Har man alltid ett val? Vems val har skapat hemlösheten?
aW.jpg)
7 kommentarer:
Hej damen! Nog blir jag allt lite skamsen av att jag inte gör mitt val att stödja "situation", endast några enstaka gånger har jag köpt tidningen. Du har helt rätt den har intressanta intervjuer och andra inlägg. En annan ska jag vill tillägga med att köpa den är att personen som säljer oftast blir så himla glad och tacksam, samt så får man garanterat en trevlig konversation med denne, och det är ju inte ofta man pratar med främlingar. I London brukade jag köpa av samme man och han var så trevlig, en gång fick han en trekantssmörgås av mig :)
Appropå att vara hemlös så tänker jag tillbaka på när jag var volontär över julen åt hemlösa. Där fick jag höra många intressanta historier om varför de hamnat där. Och det var blandat, men de flesta hade hamnade snett, pga droger, alkohol mm Blivit utslängda för de inte betalat räkningar mm men några sa faktiskt att de hellre var hemlösa dagdrivare än att ha ett jobb, betala räkningar, bråka med frun, gruva sig över jobb osv. Jag tyckte ju såklart det lät jättekonstigt! Men, det var deras val.
hej baris, ja tänk om de e en ailen... vad ska jag göra då? då kasnke inte alla kläder jag köpte passar alls???
hur e de med dig en dag som denna? är du i skolan imorgon?? jag ska dit en sväng, tänkte om du hade tid å ses??? kramis
Är det pirrande historier som är det viktiga eller är det att människor har ett tryggt hem att gå till?
Under 13 år har gatutidningen Situation Stockholm funnits i vår huvudstad Stockholm. De människor som startade den tänkte nog att den skulle vara en tidning som hemlösa skulle sälja för att skapa sig en plattform. Och utifrån den ges en möjlighet att bryta sin hemlöshet med samhällets stämpel på vilka dessa människor är och därefter få leva ett någorlunda ”normalt” liv. Men hur har det egentligen gått?
Har tidningsförsäljningen och alla skattemiljoner som pumpats in för ändamålet skapat den resning av människor som var tänkt? Har hemlösa individer fått bli ”vanliga” medborgare? Om så vore skulle tidningen lagts ner, och det är väl så att när organisationer som AB situation Stockholm inte längre behövs så är målet nått?
Om detta vore aktiebolagets mål idag så ser jag inte hur stoltheten numera endast är fokuserad på hur många tidningar de säljer, hur många försäljare de har och med stolthet i rösterna gärna talar om att deras tidning nu även säljs i Uppsala, Södertälje, Örebro, Västerås och Gotland. Om vi tittar närmare på tidningens innehåll finns där fyra sidor med sponsorer. Det smaklösa med dessa är att de allra flesta är just de som skulle kunna se till att hemlösa fick tillgång till ett tryggt hem och känna på känslan av att bli kallad medborgare.
Men om vi återgår till hur det går för de hemlösa försäljare detta aktiebolag säger sig hjälpa, så finns det ingenstans på deras hemsida som ger svar på detta. Om det skulle vara så att tidningsförsäljningen hjälpte hemlösa ur detta tillstånd, så skulle väl detta den organisationens främsta marknadsföringsargument. ”Titta här har vi följt 100 av våra försäljare under 2 år och hälften har idag ett ordnat liv med egen bostad och slipper numera gå under begreppet hemlös”, men naturligtvis är det inte så.
Den bistra och cyniska sanningen om de hemlösa som fått hjälp ur sin stämpel som hemlös genom situation Stockholm har gått via kyrkogården.
Om jag inte missminner mig har företag i Sverige något som kallas arbetsgivaransvar, vilket innebär att enligt lag ska företagen bekosta vården om missbruk upptäcks. Men av någon underlig anledning tycks inte detta gälla då arbetsgivaren heter situation Stockholm, där arbetstagarna är hemlösa. Varför då?
Så precis som övriga hemlöshetsverksamheter behöver situation Stockholm hemlösa för att personalen ska få sin lön, vilket knappast talas om eller gör att självkritiken eller den övriga ”hemlösaindustrin” kritiseras därifrån.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
I en magisteruppsats har socionomen Maja- Stina Ahlzen bland annat kunnat se hur socialtjänsten medverkat till utslagning och hemlöshet. Socialtjänsten har agerat på ett sätt som i praktiken stött bort de intervjuade i stället för att etablera en förtroendefull kontakt med dem. Det har skett i den individuella kontakten med den hemlösa, till exempel vid vräkningen, i bemötandet och vid tolkning av vistelsebegreppet och begreppet skälig levnadsnivå.
Men det har skett på ett mer övergripande strukturellt plan, konstaterar hon i sin studie. Till vardags arbetar hon som socialsekreterare i socialjouren i Stockholm. Nyligen har Socialstyrelsen publicerat nya siffror om antalet hemlösa personer i Sverige och återigen står de hemlösa på dagordningen. Antalet hemlösa personer i Sverige har ökat jämfört med 1999. Hur mycket är dock osäkert eftersom definitionen av hemlöshet har ändrats sen dess.
I grundlagen jämställs rätten till hälsa, arbete och utbildning med rätten till bostad. Vad är det då som gör att just rätten till bostad inte kan uppfyllas trots politisk vilja och trots ekonomiska satsningar år efter år? Antalet hemlösa är ju trots allt inte så stort. Varför har vi inte klarat att bygga bort problemet? En av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med hemlöshetsproblemet är självklart att hjälpa dem som redan är bostadslösa att komma tillbaka till ett eget boende.
Men jag menar att man i mycket större utsträckning än idag, dessutom måste sträva efter att förhindra nyrekryteringen av hemlösa. Kostnaden för varje person som blir och förblir hemlös är mycket stor. Att förhindra att nya människor fastnar i långvarigt hemlöshet skulle spara inte bara ett stort mänskligt lidande utan också stora kostnader för samhället.
Ca 40 % av de hemlösa har enligt Socialstyrelsen varit utan bostad mindre än ett år. Risken att fastna i permanent hemlöshet ökar markant om man saknat bostad och tvingats sova ute eller på härbärge under mer än ett halvår. Att minska risken för att människor förlorar sin bostad och att förhindra att de som nyligen förlorat sin bostad fastnar i permanent hemlöshet borde väl således vara ett viktigt mål för socialtjänstens insatser.
I dag koncentreras dock insatserna helt på dem som redan är utslagna. Socialtjänstförvaltningen i Stockholm redovisar som svar på Socialstyrelsens siffror att utbyggnaden av boenden för hemlösa har varit stor de senaste åren. Man har öppnat nya stödboenden, omvårdnadsplatser för sjuka hemlösa och tränings- och försökslägenheter. Speciella insatser som riktas till dem som är på väg in i hemlöshet eller till dem som nyligen blivit hemlösa saknas helt.
Inte heller finns några speciella boenden för de nytillkomna hemlösa som inte missbrukar alkohol eller narkotika men som själva saknar resurser att ordna akut logi. Det finns ingenting som tyder på att förhållandena är annorlunda i andra delar av landet.
För att förhindra att människor blir hemlösa och fastnar i permanent hemlöshet måste vi förstå vad det är som sker på vägen dit. Jag har i en magisteruppsats vid Stockholms universitet beskrivit hur ett antal personer hamnar i hemlöshet och utanförskap. Genom att intervjua dem om deras livshistoria har jag kunnat följa deras liv fram till hemlösheten.
Undersökningen omfattar intervjuer med nio personer som alla bodde på härbärge i Stockholm hösten 2003. Jag intervjuade var och en av dem vid två tillfällen under sammanlagt ca tre timmar. Samtliga hade lång erfarenhet av att sakna en sängplats för natten och vara beroende av socialtjänsten. De hemlösas berättelser har mycket att ge oss. Deras erfarenheter kan öka förståelsen av och kunskapen om vad som sker på vägen till hemlöshet. Deras livshistorier ger oss möjlighet att följa processen och samspelet med omgivningen. Kan vi se något mönster i deras olika livshistorier? Och vad har de i så fall att lära oss?
Socialstyrelsen konstaterar att hemlöshet är ett komplext problem som påverkas av många olika faktorer. Även i min studie framgår att det inte är en enskild händelse som lett fram till att en människa blir hemlös utan en kedja av händelser. En svårighet har lett till situationer som i sin tur lett till nya svårigheter för individerna. Deras möjligheter att själv påverka sina liv har minskat allt eftersom de passerat genom olika stadier av kriser och svårigheter och successivt blivit mer och mer beroende av socialtjänsten.
För flera av dem har denna process lett fram till permanent fattigdom och utslagning. De intervjuades berättelser visar hur interaktionen mellan dem och omgivningen sett ut under denna process. Jag har bland annat kunnat se hur socialtjänsten medverkat till utslagning och hemlöshet. Man har agerat på ett sätt som i praktiken stött bort de intervjuade istället för att etablera en förtroendefull kontakt med dem. Det har skett i den individuella kontakten med den hemlöse, till exempel vid vräkningen, i bemötande och vid tolkningen av vistelsebegreppet och begreppet skälig levnadsnivå. Men det har också skett på ett mer övergripande strukturellt plan.
Ett sätt att förhindra nyrekrytering av hemlösa är att förhindra att människor som har en egen bostad blir vräkta. Som hyreslagstiftningen fungerar idag har de som en gång blivit vräkta från en bostad ytterst små möjligheter att få en ny bostad med eget kontrakt. I min studie har alla utom en blivit vräkta. Vid vräkningen hade de inget stöd från någon juridisk kunnig person och de saknade kunskap om sina rättigheter. Om de hade fått juridiskt stöd under vräkningsprocessen hade vräkningen kanske kunnat förhindras.
Socialtjänsten avslår inte sällan ansökningar om ekonomiskt bistånd till hyror eller hyresskulder trots att beslutet innebär att den bidragssökande kommer att bli vräkt. Det sker utan att man försäkrat sig om att personen har någonstans att ta vägen och att man vet att personen med all sannolikhet kommer att bli långvarigt hemlös. I min studie illustrerades det av en person med svåra psykiska problem som vräktes på grund av hyresskuld. Han hade fått avslag på sin ansökan om ekonomiskt stöd till hyresskulden därför att han vägrade gå med på att överlämna sin ekonomi till en god man. Han vräktes, blev hemlös och hans psykiska sjukdom förvärrades.
Ingen av de intervjuade har någon positiv bild av myndigheter. Deras erfarenheter av socialtjänsten, skolan och/eller psykiatrin är att man inte kan lita på någon och att man inte har någonting att säga till om. Samtliga beskriver myndigheter huvudsakligen som motståndare. Flera av de intervjuade - dock inte alla – har haft kontakt med socialtjänsten sen barndomen. Trots att de under långa perioder i sina liv fått hjälp bland annat i form av ekonomiskt bistånd har de få positiva erfarenheter av kontakten. Inte heller har de några positiva förväntningar på socialtjänsten. Den känslan har följt dem hela livet.
Denna negativa syn sammanhänger troligen med att de intervjuade inte upplevt sitt möte med socialtjänsten som ett personligt möte där de blivit sedda som individer. De menar att deras erfarenheter inte har efterfrågats och att deras önskemål inte blivit tillgodosedda. De har erbjudits hjälp efter i förväg formulerade mallar och inte efter sina behov och önskningar. Det är socialtjänsten som bestämmer.
Exempel på detta ges av de personer som har lång erfarenhet av missbruk men som inte haft någonting att säga till om när det gällt valet av vård eller behandling när de velat sluta med sitt missbruk. Andra exempel ges av dem som hänvisas till att sova på härbärge när de saknat sängplats för natten, trots att de själva utifrån sin aktuella situation uppfattat det som direkt olämpligt. Det har heller inte varit självklart att de själva kunnat bestämma vilket härbärge de skulle sova på.
Samtliga som deltog i undersökningen har känt obehag inför kontakten med socialtjänsten. Alla har haft en önskan att klara sig själva och inte vara beroende av andra. För en av de intervjuade innebar det att han i det längsta undvek att söka ekonomisk hjälp när han blev arbetslös och fick ekonomiska problem. När han väl tog kontakt var det för sent, han hade redan en hyresskuld och vräktes.
De flesta intervjuade uppger att de i kontakterna med socialtjänsten upplevt både ansökningsförfarandet och det erbjudna biståndet som kränkande. Det har gjort att de under längre eller kortare tid helt avstått från kontakt och de har därmed gått miste om bistånd som de haft rätt till. De har löst sina ekonomiska problem på annat sätt, till exempel genom kriminalitet eller prostitution, något som kostar samhället mycket pengar och som man satsar stora resurser på att komma tillrätta med.
Vistelsebegreppet innebär att den som söker socialt bistånd inte själv får bestämma var han eller hon ska söka hjälpen. Segslitna tvister mellan kommuner eller mellan stadsdelsnämnder om vem som är skyldig att ge biståndet är vanliga. Den enskilde kan själv inte välja kommun, socialdistrikt eller socialsekreterare som han eller hon tycker ger den bästa hjälpen. Den valfrihet som numera ses som en självklarhet inom sjukvård och utbildning finns inte för dem som är beroende av socialtjänsten.
Flera av de intervjuade hade valt att helt avstå från kontakten när de inte haft förtroende för socialsekreteraren eller socialtjänsten i den kommun de hänvisats till. Ytterligare exempel på hur socialtjänstens agerande stöter bort hjälpbehövande rör tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå. Ständigt aktuella frågor är hur mycket pengar en biståndssökande ska ha rätt till och vilken standard på ett härbärge en hemlös person kan förvänta sig. En vanlig ståndpunkt är att bistånd inte ska löna sig i jämförelse med arbete. Bidraget ska vara så lågt att de bidragssökande som kan försörja sig på annat ska välja detta. Det innebär också att de institutioner och boenden som hemlösa hänvisas till ska ha så låg standard att de fungerar avskräckande. De som kan hitta ett alternativt boende ska välja detta.
Mot bakgrund av det negativa inflytande som ett boende på ett härbärge ofta innebär är det för många hemlösa adekvat att tacka nej till ett sådant boende. I min studie klarade flera personer inte av att bo på härbärgen. De upplevde dem som alltför stökiga och ofta fanns där missbruk när de själva ville hålla sig borta ifrån droger och alkohol. Dessutom var de tvungna att underkasta sig krav och kontroller som de upplevde som kränkande och obefogade. En av de intervjuade var till exempel tvungen att dagligen besöka en alkoholmottagning för att få en sängplats för natten trots att han själv inte ansåg att han hade alkoholproblem.
De personer i min studie som avstått från att sova på härbärge har istället sovit på parkbänkar, i tält, i grovsoprum, i källare, i portar, på offentliga toaletter eller i skyddsrum eller andra utrymmen under Stockholm. Detta är ett tydligt exempel på hur utformningen av det sociala biståndet stöter bort människor istället för att hjälpa dem att komma tillbaka till samhället.
Min studie har också visat att de hemlösa inte har fått den hjälp de behövt på grund av det sätt på vilken socialtjänsten är organiserad. De hemlösa har haft kontakt med flera olika socialsekreterare som inte alltid samarbetat. Ett exempel är den kvinna som vräktes från sin bostad efter att ha fått avslag på en ansökan om bidrag till hyran. När hon blivit hemlös sökte andra socialsekreterare upp henne för att försöka motivera henne till kontakt med den enhet som hade avslagit hennes hyresansökan.
En kvinna som haft egen lägenhet i 28 år vräktes då hon vårdades på ett behandlingshem för att komma tillrätta med sitt missbruk. Eftersom hon själv inte fick permission och att det inte fanns någon som såg till hennes lägenhet när hon var borta hade hennes kamrater bott där och varit störande. Oklar ansvarsfördelning och brister i kommunikationen mellan socialtjänsten och behandlingshemmet ledde till att kvinnan blev hemlös.
Ett annat stort problem är det stora utbud av olika myndigheter och frivilligorganisationer som är till för hemlösa. De mest utslagna är ständigt i behov av akut hjälp. De har själva ingen förmåga att planera eller strukturera sitt liv. Trots – eller kanske på grund av – det stora utbudet lyckas de inte få den hjälp de behöver. Ingen myndighet har ett övergripande ansvar och själva är de oförmögna att välja bland de olika hjälpinsatser som erbjuds dem.
Jag tror att de flesta socialarbetare känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har någonstans att bo eller ingenstans att sova på natten. Problemet känns så stort och oöverstigligt. Det är dock viktigt att inse att man som socialsekreterare saknar de verktyg som behövs hjälpa den drabbade. Socialtjänsten förfogar inte över bostäder och det är inte socialtjänstens huvudsakliga uppgift att ordna bostad till de människor som inte har någonstans att bo. Bostadsproblem måste lösas av en instans som förfogar över och kan fördela bostäder till dem som behöver och efter var och ens behov. Någon sådan instans finns dock inte. Eftersom socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten.
Därmed omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en person med sociala problem, problem som passar den kunskap som socialtjänsten har och de boenden som socialtjänsten förfogar över. På ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem av ett bostadspolitiskt problem.
Text: Maja-Stina Ahlsén, Socionom
När ska våra politiker börja ta bostadsbristen och de oskäligt höga boendekostnaderna i vårt samhälle på allvar? Då konsekvensen av detta leder till att fler och fler människor vräks och hamnar i hemlöshet.
Det borde inte vara några problem att få koncensus att agera mot detta, då alla partier vid förfrågan prioriterar arbetet mot hemlöshet.
Men mot för våra politiker verkar betyda till?
Då de istället för att agera i för samhället så viktiga frågor och tar sitt förtroendeuppdrag gentemot samhället på fullaste allvar, lägger över ansvarsfrågan till hjälplösa social/frivilligarbetare.
Som i hjälplösheten i sin tur känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har ett tryggt hem att gå till.
Jag tror det är viktigt för allmänheten att få vetskap om, att som social eller frivilligarbetare saknar man de verktyg som behövs för att hjälpa hemlösa människor med deras primära behov. Vilket beror på att varken socialtjänsten eller någon av alla ”hjälp åt hemlösaorganisationer” förfogar över egna trygga hem åt våra hemlösa.
Och då den rådande ordningen är att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen, så hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten.
De i sin tur lägger sitt hjälplösa ansvar till ännu mer hjälplösa brukar/klient och frivilligorganisationer.
På detta människovidriga sätt omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en "klient" med sociala problem. Problem som passar socialtjänsten och de kategoriboenden som socialtjänsten och frivilligorganisationer förfogar över.
För övrigt ingår det inte heller i socialtjänstens eller övriga organisationers huvudsakliga uppgift att ordna fram bostäder till hemlösa.
Så i och med detta förhållningssätt till våra hemlösa och fattiga har denna ständigt expanderande ”hemlösaindustri” (fattighusen) skapats och åter normaliserats i vårt samhälle.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Rolf, du har ju verkligen fått mig och tänka genom minst ett nytt perspektiv, tack för det. Mycket tänkvärda saker du skriver. Informationen är på bearbetning i mitt huvud. Det är en trevlig process där frukten av skörden blir tillgodogörelsen av nya insikter om andra och sig själv.
Ha det gott!
Hej! Vad bra att du fått lite nya perspektiv på samhället. Ett stort problem är att vi ifrågasätter samhällets "heliga kor", de "goda" och "välvilliga". De har fått härja fritt i över hundra år utan någon allvarligt ifrågasatt deras verksamheter.
Jag skrev för något år sedan en text om hur vi alla på något sättutnyttjar varandra. Den kanske är i pssimistiska laget, då jag egentligen är en glad skit. men jag skickar med den, så du och andra kan begrunda och kanske kommentera den.
Vi människor verkar inte se hur vi missbrukar varandra och oss själva systematiskt. Vi pekar ut individer som om de inte representerar något mer än sig själva. Den ene skyller på den andre som skyller på en tredje. Maktlösheten inför vår egen delaktighet är total eftersom vi behöver varandra för att se just vår egen del, men blottar du dig för någon annan så utnyttjas detta omedelbart.
"Bjuder" du inte på dig själv så bidrar du inte till upprätthållandet av den gemensamma lögnen.
Hur vi än vänder oss i vår hage är vi alltid beroende av någon eller några som vi aldrig kan lita på fullt ut. Därför fortsätter vi att sprida "lögnen". Vi kan inget annat för vi vet inte något annat.
Rädslan härskar. Den smyger sig in i alla typer av relationer. Man- kvinna, barn- vuxna, arbetsgivare- tagare, mellan elever, anställda, makthavare. Överallt genomsyras vårt gemensamma av rädsla.
Pengar är ett språk, en påminnelse, en transportör av tvivel. Status är ett sätt av skydda sig emot och samtidigt få gehör för vårt behov utav bekräftelse.
Skicka en kommentar